>


Rudolph Lewis
  1887-1933

Sydafrikas ende deltagare i landsvägscykling i Olympiska Spelen i Stockholm 1912. Lewis vann det 320 km långa tempoloppet runt Mälaren och tog en guldmedalj som hett åtråddes av de tolv svenska deltagarna, som kände banan ut och in.

Rudolph Lewis hade ingen tidigare international tävlingserfarenhet när han startade i det Olympiska loppet.  Året därefter startade han som professionel i Tyskland. Sedan kom Första Världskriget och därmed var hans cykelkarriär över.

Han vinnande tid 10h42m39s var ett nytt banrekord och det sattes i ovanligt varmt väder.
 
Gustaf Fjæstad


Bild på Fjästad
  1869-1948

Som den första i raden av svenska cykelkungar står konstnären och formgivaren Gustaf A Fjæstad, närmast helgonförklarad genom bragden att vinna premiärloppet 1892. Han var en mångsysslare med både idrottsliga och konstnärliga ambitioner -- precis som kamraten Bruno Liljefors, för övrigt. Värmlänningen Fjæstad gjorde sig först ett namn som skrinnare av yppersta elitklass. Vid tävlingar i Hamar 1891 satte han som 22-åring världsrekord på en engelsk mil.

På hösten samma år vann han sin första cykeltävling och fick genast blodad tand. Han tränade intensivt -- framförallt att oavbrutet trampa uppför den största backe han fann i närheten av föräldrahemmet. Det gav resultat. Året därpå (1892) vågade han anmäla sig till "uthållighets-kappritten" runt Mälaren, ett steg han aldrig ångrade.

Nyheten om ett cykellopp Mälaren runt hade satt fart på fantasin hos den stora allmänheten. Tävlingen kom på allas läppar. Vid starten kl 4 på på lördagseftermiddagen den 2 juli stod tusentals nyfikna tättpackade på Liljeholmsbron. Vid Haga grindar och slutmålet blev åskådarna mer tunnsådda. Ryttarna hade nämligen färdats ett par timmar fortare än både de själva och tävlingsledningen räknat med, de flesta intresserade missade därför söndagsmorgonens målgång!

Segerherren Fjæstad nådde målet i god kondition och vid gott lynne, trots diverse missöden och äventyr. Av de sammanlagt cirka femtio grindar som spärrade vägen stod visserligen de flesta öppna "genom velocipedföreningens styrelses försorg", men ett ansenligt antal måste ryttarna själva manövrera. Efter Strängnäs exempelvis, kolliderade den ännu samlade klungan med en stängd grind så att ett par deltagare frivoltade och måste bryta.

Gustaf Fjæstad var en märklig man, initiativtagare bl a till det legendariska konstnärskollektivet vid sjön Racken i Värmland, där han levde under många år. Han blev 79 år gammal, samma ålder som Gubben Morén.

John Larsson   (The Terrible Swede) (1871-1902)
John Larsson vann aldrig något Mälaren runt, men han var rätt nära.
I premiärloppet slutade han femma. I besvikelsen över detta gjorde han ett solo-rekordförsök senare samma år och slog Fjæstads tid med nästan en halvtimmes marginal. Detta trots tvånget att öppna och stänga ett femtiotal väggrindar själv. Rundan genomfördes dessutom i ösregn! Året därpå tog han så andraplatsen, 12 min efter Gideon Ericsson.

I juni 1894 åkte John sträckan Haparanda-Ystad på åtta dagar, 13 timmar och 10 minuter, en rekordputsning på över ett dygn.

Bild på John LarssonI mitten av 1890-talet emigrerade John Larsson till USA och blev framgångsrik yrkescyklist, särkilt på bana. År 1897 blev han exempelvis världsrekordhållare på 50 miles. Efter några år blev han amerikansk medborgare. Han deltog även i tävlingar i Australien och mötte bl a den legendariske Major Taylor. Han avled i lunginflammation 1902.




John hade även två cyklistbröder. Ivar Larsson född 1879, som kallade sig Iver Lawson i Amerika, fortsatte Johns karriär och övertog hans epitet "The Terrible Swede".

Vid sprinter-VM i London 1904 vann denne Lawson finalen över den berömde dansken Thorvald Ellegaard och tysken H Maier. Detta är den dit- och hittills största framgång som en svenskfödd cyklist noterat på en velodrom!

Iver Lawson var 33 år gammal när han blev världsmästare, men fortsatte sin karriär som en av Nordamerikas främsta cyklister, både när det gällde sprinterlopp, inomhus-6-dagars och i stayerlopp med motorpace fram till 1916. Han är den ende svensk som hittills lyckats vinna inomhus-6-dagars. 1906 satte han två otroliga världsrekord på velodromen i Salt Lake City, vilka stod sig ända in på 1930-40-talen!

Gustav, den tredje brodern född 1881, kallades Gus Lawson och var också cyklist. Han dog 1918 på velodromen i Köln.

 


Henrik Morén
  (1877-1956)
Om Gustaf Fjæstad var den förste segerherren i "Mälaren rundt" så framstår Henrik "Murre" Morén som den ojämförligt störste och segerrikaste i denna svenska cykelklassiker. Han var relativt gammal då han började cykla. Han fick sin första cykel vid 21 års ålder och debuterade året efter.
Första gången Henrik Moréns namn dök upp i spalterna -- i "Hjulsport" och "Nordiskt Idrottslif" -- var år 1900. Han hade blivit tvåa i ett banlopp på Idrottsparkens betongvelodrom, (invigd 1895 och riven 1910 för att lämna plats åt Stadion). Intresset för bancykling var mycket stort i Stockholm vid denna tid.
Bild på MorénLandsvägsåkning blev emellertid Moréns stora hobby, som han snart utvecklade till mästerskap. Allra bäst trivdes han i regn och rusk och på bottenlösa vägar. Sådant kallades av konkurrenterna morén-väder!
Det är under smeknamnet "Gubben" han med tiden blev mest känd. Orsaken var att han under 38 år deltog i tävlingar som aktiv. 1924 slog han t ex alla ungdomar vid Mälaren runt som 47-åring och satte personligt rekord med tiden 10h22:46 ! Vid fyllda 44 fick han i Köpenhamn delta i historiens första VM på landsväg för amatörer.
Morén vann Mälar´n tio gånger, varav de nio första i rad. Den sista segern kom vid fyllda 35 i det olympiska uttagningsloppet 1912. Själva OS-loppet blev ett misslyckande: 15:e man efter att ha drabbats av värmeslag i Västerås.
Morén vid uttagningstävlingen MR inför OS 1912I början av 1910-talet stod "Gubben" på topp. Hans tävlingskarriär uppmärksammades i bl a Frankrike. De dominerande tyska cykelfirmorna Dürkopp, Wanderer och Brennabor lade ut feta krokar för den ryktbare svensken, Men "Gubben" var ståndaktig och höll fast vid sitt svenska märke Hermes, "den röda cykeln".

1916 vann Morén 100-milaloppet Stockholm-Göteborg-Stockholm, hans troligen största bragd någonsin. Man försökte efterlikna de populära långloppen på kontinenten som exempelvis Paris-Brest-Paris. S-G-S kördes som en typ av fritt landsvägslopp. De startande fick åka vilken väg de ville, dvs sträckan var inte markerad och de fick äta och sova när de ville.

Morén körde fel i Tiveden och fick i skenet av tändstickor leta sig rätt -- cykellysena var ju inte så bra på den tiden. Han behövde sammanlagt 51 timmar och 22 minuter på sig. Man instiftade senare "Morén-loppet" (51 mil) mellan Göteborg och Stockholm, vilket han som 60-åring körde på 20:32:58.

Henrik Morén har slagit världsrekord också, det gjorde han 1912. I ett 24-timmars tempolopp på en landsvägsbana vid Køge söder om Köpenhamn tillryggalade han 604 350 meter. Rekordet innehades tidigare av den berömde britten Freddie Grubbs och det putsade han med 40 km.

Han avled 1956 vid 79 års ålder.

 


Ragnar Malm   "Ragge" Malm samlade ihop till 6 viktorior i Mälaren runt (1917-23), vilket gör honom till den framgångsrikaste efter Morén.
Malms tid 1917, 10h15:30,4, som var rekord i tio år, nåddes i samband med NM-loppet. Malm och Gunnar Sköld tävlade i en sk independentklass (som fanns 1916-17 och omfattade en del "halvprofessionella" cyklister) och fick inte åka samtidigt med NM-cyklisterna utan startade 20 minuter före dessa. Dansken Frisch, som blev nordisk mästare, hade emellertid 15 minuter sämre tid än Malm!

 


Sven "Svängis" Johansson Bild 1 på Svängis Bild 3 på Svängis   (1914-1982)
"Svängis" var en av Sveriges folkkäraste idrottsmän. En så populär cyklist lär vi nog inte få uppleva igen.

Han fick sitt karakteristiska smeknamn redan efter en cykelbudstävling i Stockholm i början av 30-talet. Han åkte så svängigt med hela kroppen. Sedan dröjde det inte länge förrän söderkisen i Hammarby IF:s välkända tävlingstrikå blev "Svängis" med hela svenska folket.

1938 blev han SM-kung, vann rubbet: tre individuella titlar och två i lag. Mästerskapströjan blev hans för första gången. Det blev ytterligare sex. Och i Helsingfors blev han nordisk mästare. Samma år segrade i han Mälaren runt för första gången. Övriga vinster i Mälar´n (som även gällde som långdistans-SM) kom 1940, -43 och -46.

Hans skörd av SM-tecken är imponerande: elva individuella, 14 i lag. Allt medan 1937 och 1950.
En kuriös episod berättas från SM-veckan 1946 i Norrköping. Alla tippade att "Svängis", som ju var den stora tempokanonen vid denna tid, skulle vinna 5-milen. När han körde i mål på 1:15:34 ansågs diskussion överflödig. Han seger-intervjuades, hissades av klubbkompisarna, etc, etc. Precis då kom en av de sist startande, 22-årige Åke Olivestedt från Fredrikshof i mål. När hans tid ropades ut till 1:15:25,9 kom segerovationerna för "Svängis" tvärt av sig. Hans klubbkompisar tappade honom rakt i vägdiket!

Han fortsatte att tävla även sedan han passerat toppen av sin lysande karriär. Vägrade dock att kalla sig oldboy. Han var 34 år i minst tio år ­ som A-klassare, nota bene. 1950 , exempelvis, under SM-veckan i Stockholm. "Svängis" var nu 36 år men vann 5-milen på nytt mästerskapsrekord.

"Svängis" och de andra Hammarby-ässen skapade ett publikt cykelintresse som kulminerade bl a i folkfesterna vid 6-dagarsfinalerna på Gärdet med minst 30 000 åskådare.
Under de tre raka segeråren 1940-41-42 gjorde han "sitt livs lopp" på löpande band. Mellan-året trampade han solo i 24 av näst sista etappens 27 mil, ett då för tiden normalt dagsverke på många gånger fruktansvärt dammiga och urusla grusvägar.
Han startade i tio 6-dagars, fullföljde åtta. Han var 26 år första gången, fyllda 41 den sista, 1955.

"Svängis" var en komplett cyklist frånsett att han vägrade underordna sig taktiska order i ett landslag. Bild 2 på Svängis

På sätt och vis var han född ett par decennier för tidigt. Under andra världskriget kördes inga VM eller andra större tävlingar åren 1939-1945, åren då han stod på toppen.

Cykling var hans liv. Sven Pe Johansson skrev i dödsrunan 1982 att "hans väg genom livet var civilt ingen dans på rosor".

*Han avled efter att ha blivit påkörd av en bil vid Hornstull.

 


Stig Mårtensson
  Mårtensson blev kung vid SM-veckan i Ystad 1951. Den då 28-årige hälsingen hade i flera år varit Fredrikshofs IF:s stjärna och året innan vunnit Mälaren runt (det sista året MR gällde som lång-SM). Nu vann "Mårten" 5-milen mot klockan, 15-milen, stafetten samt i Hovets lag 50 km och 250 km! Året därefter lyckades han dessutom försvara sina båda individuella SM-titlar.

 


Harry Snell




  IK Ymers Harry Snell vann Mälar'n tre gånger, 1944 , -45 och -48. Det senare året vann han dessutom VM-guldet i Valkenburg i Holland, och under SM-veckan i hemstaden Borås några dagar senare blev han det årets mästerskaps-kung: tog titlarna både på 15- och 25-milen (även 1947), blev lagmästare på båda distanserna samt säkrade stafettmästerskapet åt sin klubb.

Bild 1 på SnellBild 2 på Snell